En krigsveterans vittnesbörd och utmaning

Första gången (1989–1996) gick jag fortfarande på high school, sommaren innan mitt sista skolår. Min pappa var lastbilschaufför, min mamma var lärare, och vi hade inte mycket pengar. Jag visste att mina föräldrar inte hade råd att skicka både min syster och mig till college. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var det dessutom det enda man pratade om: college, college, college.

Min pappa hade tjänstgjort i Vietnam. Min morfar tjänstgjorde trettio år i marinkåren. Att ta värvning kändes därför som något som låg i familjen. Jag skrev under pappren i det som kallas Delayed Entry Program och valde infanteriet, trots att mina testresultat var så höga att jag egentligen hade kunnat göra nästan vad som helst inom armén. Jag ville vara som min pappa.

Sju år senare ombads jag lämna armén eftersom jag hade betett mig omoget och dumt. Jag flyttade tillbaka till Kalifornien, började studera på college, träffade min fru och vi fick tre barn.

År 2006 bodde min familj och jag i Missouri. Jag arbetade som Local Veterans Employment Representative för delstaten Missouri och hjälpte veteraner att hitta arbete. Men sjukförsäkring och andra förmåner för en familj på fem kostade omkring 600 dollar i månaden. Jag hade helt enkelt inte råd. Sedan började jag få mejl från militären: Vi söker veteraner.

Jag visste redan vad som fanns på andra sidan den dörren: utmärkt sjukvård, tandvård, bostad, garanterade befordringar, löneökningar och bonusar. Min första bonus när jag tog värvning igen låg på omkring 25 000 dollar. Några år senare, när jag var utplacerad i Afghanistan, tog jag värvning ännu
en gång medan jag fortfarande var i tjänst där – och den bonusen var skattefri. Vissa soldater inom specialstyrkor fick 100 000 dollar eller mer för att stanna kvar.

För min familj var militären helt enkelt det bästa alternativet.

Men den andra gången jag tog värvning (2006–2019) var jag också kristen. Det gav ytterligare en dimension till varför jag återvände. Under min första tjänstgöring befann jag mig på en mycket mörk plats i livet. Jag sökte upp militärpräster – mer än en gång. Inte en enda av dem talade någonsin om
att följa Jesus, om Jesu väg eller om något som verkligen berörde kärnan i det jag gick igenom.

När jag bestämde mig för att återvända visste jag att jag ville vara något annat för soldaterna. Jag valde medvetet att ta värvning och arbeta mig upp till underofficer (NCO) i stället för att bli officer, eftersom underofficerare alltid har det direkta ansvaret för de lägre graderna. Alltid. Jag ville finnas
nära dem och vara någon de faktiskt kunde prata med om livet. Det var viktigt för mig.

Vad jag däremot aldrig fick höra – inte en enda gång – var att någon föreslog att en återgång till militären kanske inte var förenlig med kyrkans väg. Jag hade aldrig hört talas om vapenvägrare av samvetsskäl, och i dag ser jag att Skriften kallar oss till kärlek och icke-våld – något som borde inge
mina kristna bröder och systrar hopp om en annan, mer kristuslik väg.

Det ekosystem som ingen nämnde

Ingen i min församling stod någonsin i predikstolen och sa ordagrant: ”Döda för ditt land.” Ändå skapade de subtila budskapen och de kulturella vanorna en miljö där många uppfattade det som moraliskt acceptabelt. Det borde få oss att känna ett ansvar för det inflytande kyrkan faktiskt utövar.

Det här var vad som sades – och vad det sammantaget ledde till: Efter den 11 september ville församlingen som min familj tillhörde att alla veteraner skulle komma till en särskild gudstjänst iförda paraduniform. Något inom mig kändes fel inför det, men de genomförde det ändå – rad efter rad av uniformer inne i kyrksalen. Ungefär samtidigt minns jag att jag hörde om en högt uppsatt general från Pentagon, en av de ursprungliga soldaterna i Delta Force, som talade i en kyrka iförd uniform. Hans budskap var djupt islamofobiskt.

Armén inledde en utredning mot honom för det. Kyrkan välkomnade honom.

Det fanns också en Assemblies of God-församling i Springfield, Missouri – den största i samfundets högkvartersstad – som varje år arrangerade stadens största firande av USA:s nationaldag 4 juli. Fyrverkerier, tivolistämning, ett enormt arrangemang. Och ett budskap. Alla kom dit eftersom det var den mest patriotiska tillställningen i området. Anordnad av kyrkan.

Kristendom och nationalism smälte samman utan någon tydlig gräns emellan.

På senare tid har Pete Hegseth publicerat bibelverser med bakgrundsbilder av stridsflygplan, helikoptrar och örlogsfartyg. Jag är hårdare mot honom än mot de flesta andra eftersom han bekänner sig som kristen. Och jag fortsätter att ställa samma fråga: Var säger Jesus att vi ska gå ut i krig?

Men tillbaka till det här ekosystemet. Man skulle kunna beskriva det så här:

För det första: Romarbrevet 13 – stöd din regering (’överheten’).

För det andra: läran om det rättfärdiga kriget (Just War). De flesta kristna har förmodligen aldrig läst vad Augustinus faktiskt skrev om ’det rättfärdiga kriget’, vilka kriterier han ställde upp eller vad som krävdes för att ett krig skulle kunna betraktas som legitimt. Men staten använder samma språk. Den
kallar något för ett ”rättfärdigt krig”, och eftersom Romarbrevet 13 säger att vi ska underordna oss de styrande, accepterar många kristna statens ord som om det vore en teologisk bekräftelse.

För det tredje: rädslan för fienden och avhumaniseringen av dem – islamofobin efter 11 september, talet om ”ondskans axelmakter”, uppdelningen i ”vi” och ”dom”.

För det fjärde: det offentliga hyllandet av veteraner. Paraduniformer i kyrklokaler. Särskilda gudstjänster. Hedersbetygelser och applåder.

Ingen av dessa fyra saker säger i sig: ”Gå och döda fienden.” Men tillsammans skapar de ett moraliskt ekosystem som pekar åt ett enda håll. De leder oss fram till ett moraliskt vägskäl som kräver ärlig eftertanke.

Jag minns en instruktör på en av arméns skolor. Jag höll då på att omskolas från stridande befattning till en tjänst där jag skulle arbeta med civilbefolkningar på slagfältet. Han sade helt utan omsvep till vår klass: ”Ibland kan ni behöva kompromissa med er moral.” En annan soldat och jag tittade på varandra som om instruktören hade blivit galen.

Men när jag ser tillbaka inser jag att han faktiskt talade sanning. Om kyrkan hade lärt mig att inte döda, och jag sedan dödade, då hade jag kompromissat med min moral. Instruktören sade högt det som kyrkan aldrig vågade säga.

Mark Twain förstod detta. Hans novell The War Prayer är inte en kristen text, men den är profetisk. Den uttalade bönen i novellen ber Gud ge våra soldater trygghet och seger i strid. Den outtalade bönen – den som ingen säger högt – ber Gud hjälpa oss att skapa änkor, föräldralösa barn och sönderslitna kroppar på den andra sidan. Vi ber den första bönen om och om igen. Den andra vågar vi aldrig konfrontera.

Kyrkan skickar sina söner och döttrar till krig med jubel och viftande flaggor, utan att någonsin stanna upp inför den fulla innebörden av vad det egentligen innebär.

Jag vill säga ytterligare en sak om fienden, eftersom den blev avgörande för mitt eget samvete. Under hela mitt kristna liv hörde jag i kyrkan att vi skulle älska våra fiender. Men på något sätt handlade det budet alltid om den besvärlige grannen, den jobbiga arbetskamraten eller personen som hade gjort mig illa. Det gällde aldrig fienden i Afghanistan eller Irak. För de var vår nations fiender – inte mina.

Den skillnaden uttalades aldrig öppet. Ingen förklarade varför afghaner eller irakier kunde undantas från Jesu bud. Det bara förutsattes.

Hebreerbrevet 1:3 säger att Jesus är den fullkomliga avbilden av Guds väsen. Vid förklaringsberget talar Gud om sin Son och säger till lärjungarna: ”Lyssna till honom.” Därför återvänder jag gång på gång till Bergspredikan – Jesus tydligaste och mest sammanhängande offentliga undervisning. Och ingenstans, inte på en enda rad, uppmanar Jesus sina efterföljare att ta till svärdet. Det han däremot säger är att de som lever genom svärdet också ska dö genom svärdet.

Vad det gjorde med oss

Jag sköt aldrig någon människa med mitt eget vapen, och för det är jag tacksam. Men jag beordrade flyganfall. Jag såg A-10-plan genomföra beskjutningar mot människor via en videoskärm. Och i de ögonblicken – om jag ska vara ärlig – var min spontana reaktion: ”Ja! Kör!”

Det är adrenalinet som talar. Det var kroppen i fullt kamp-eller-flykt-läge, översvämmad av stresshormoner och den fungerade precis så som den tränats att fungera under många år. Det jag senare har förstått är att militären tränar kroppen att fungera på maximal adrenalinnivå. Under utbildningen. Under insatser. I strid.

Det blir ditt normalläge. Hela nervsystemet anpassar sig efter det. Och när du lämnar militären vet kroppen inte längre hur ett vanligt liv ska kännas. Du har blivit beroende av adrenalin utan att någon någonsin kallar det för ett beroende. Än i dag skulle jag älska att hoppa fallskärm. Inte för att det är min hobby. Utan för att min kropp längtar efter det den har vant sig vid.

När adrenalinet försvinner, uniformen hängs undan och du återvänder till ett vanligt villaområde någonstans, då börjar allt det som adrenalinet tidigare höll på avstånd att komma ikapp dig. Bilderna från videoskärmen. Flyganfallen. Ansiktena du försöker att inte föreställa dig. Männen vars namn du aldrig fick  veta, men som hade fruar, barn och familjer – människor som nu måste leva vidare utan dem på grund av ett beslut som fattades genom en kamerabild.

Sedan Afghanistan har jag förlorat mellan tio och femton vänner i självmord. En av dem dödade sin hustru innan han tog sitt eget liv. Jag har ringt polisen om vänner som jag trodde var på väg att skada sig själva. Det spelade ingen roll om de skulle hata mig för det. Jag ringde ändå. Jag har själv haft en panikattack. När den kom var jag tillsammans med vänner, och det är jag tacksam för.

Mitt under attacken tänkte jag hela tiden: ”Mina vänner som varit med om samma saker som jag, men som saknar gemenskap och inte har en tro som bär  dem – det är inte konstigt att så många veteraner tar sina liv.”

Det jag upplevde har ett namn. Det kallas moralisk skada (moral injury). Jag lärde mig inte ens det uttrycket förrän efter att jag lämnat armén. Under min tjänstgöring pratade man inte om psykisk hälsa. Men moralisk skada skiljer sig från PTSD, även om de ofta överlappar varandra. PTSD är såret efter det som hände dig. Moralisk skada är såret efter det du själv gjorde, det som gjordes i ditt namn eller det du såg hända utan att försöka stoppa det. Det är avståndet mellan den människa du trodde att du var och de handlingar du utförde – eller bevittnade.

När kyrkan lär dig att dödande är fel, att varje människa är skapad till Guds avbild och att Jesus befaller dig att älska din fiende – men sedan välsignar dig när du gör motsatsen – då försvinner inte den motsägelsen mitt under striden. Den väntar. Och den kommer tillbaka senare. När adrenalinet är borta. När klockan är två på natten och du till slut blir ensam med dina tankar.

Jag fick så småningom veta att det jag upplevde hade ett namn, och jag började också lära mig hur läkandet kunde se ut. Jag kom i kontakt med ett program som heter Reboot Recovery, som startades i närheten av Fort Campbell i Kentucky. De såg vad som höll på att hända med soldater och veteraner och  bestämde sig för att göra något åt det. När jag deltog i programmet – under den period då uttrycket ”22 veteraner om dagen” ständigt förekom i den nationella debatten om självmord bland veteraner – hade de ännu inte förlorat en enda veteran, som fullföljt kursen, i självmord.

Programmet drevs av en lokal kyrka i Colorado Springs. Men det hölls som en fristående kvällskurs, skild från den ordinarie församlingen. Den stora kyrkogemenskapen behövde aldrig riktigt se problemet. Och det är en del av själva problemet.

Vad kyrkan är skyldig till

Jag har hört teologer som jag hyser djup respekt för – Brian Zahnd, Greg Boyd, Preston Sprinkle och flera andra – argumentera för kristet icke-våld med stor omsorg och stor lärdom. Och de har rätt. Men ingen av dem har någonsin gått en enda dag i mina kängor.

Argumentet för kristet icke-våld behöver även komma från människor som vet vad våld faktiskt kostar – inte bara genom böcker, utan genom egna erfarenheter. Veteraner måste bli de främsta rösterna när kyrkan ställs till svars i den här frågan. Vi vet vad kyrkans tystnad kostade. Så vad är det egentligen
kyrkan är skyldig till? Hur ser verklig omvändelse ut?

George Kalantzis, professor vid Wheaton College och författare till Caesar and the Lamb, lade fram ett förslag som fastnade hos mig. Han menar att kyrkan behöver gudstjänster präglade av omvändelse och försoning när soldater kommer hem från krig. Inte gudstjänster där soldaterna uppmanas att ångra sig. Utan gudstjänster där kyrkan bekänner sin egen skuld.

Kyrkan behöver omvända sig från att ha byggt det moraliska ekosystem som skickar dess söner och döttrar ut i krig utan att ärligt brottas med vad den egentligen ber dem att göra. Veterandagen (Veteran Day) borde vara en sådan dag. Memorial Day borde också vara det. Inte dagar då militärtjänst firas inne i kyrkorummet, utan dagar av ärlig självrannsakan. Dagar då kyrkan ber om förlåtelse för dem som den sände ut. Men omvändelse utan förändring är inte omvändelse. Det är bara sentimentalitet.

Därför behöver kyrkan, parallellt med sådana gudstjänster, göra det teologiska arbete som den länge har försummat. Den behöver återvända till de tidiga kyrkofäderna och studera vad de faktiskt undervisade om krig och våld. Kalantzis beskriver vad som hände med romerska soldater som blev kristna. Kornelius, officeren som nämns i Apostlagärningarna, var sannolikt inte bara militär befälhavare utan fungerade också som en slags hednisk präst för sina soldater. Efter sin omvändelse kan han ha blivit martyr därför att han inte längre kunde utföra dessa religiösa ritualer.

Den helige Georg – vars kors fortfarande pryder Englands flagga – miste livet därför att han vägrade ta upp svärdet. Ändå har USA:s armé en Military Order of Saint George, en utmärkelse som delas ut till stridsvagns- och kavallerisoldater. Vi har tagit martyrer som dog därför att de vägrade använda våld och gjort dem till symboler för militär ära.

Kyrkan har gjort något liknande med sin egen teologi. Och detta måste få ett slut.

Ekonomin spelar också en roll

Kyrkan måste dessutom sluta blunda för de ekonomiska drivkrafterna bakom militärtjänst. De flesta som tar värvning gör det inte därför att de drivs av ideologi. De drivs av behov. Utbildning. Sjukvård. En trygg lön. Möjligheten att bygga en ekonomisk framtid genom statliga bostadslån för veteraner.
Utbildningsförmåner som kan föras vidare till barnen.

För många familjer är militären helt enkelt den bästa möjlighet som står till buds. Om kyrkan verkligen vill sluta mata människor in i den här rekryteringskedjan utan moralisk vägledning eller ärlig teologisk reflektion, måste den också arbeta för ekonomiska villkor som gör andra livsvägar möjliga.

Bättre löner.
Bättre bostäder.
Bättre sjukvård.

Nationella samhällstjänster som erbjuder motsvarande trygghet och förmåner utan att människor behöver utbildas för strid. Annars fortsätter rekryteringskedjan. Och den moraliska skadan fortsätter tillsammans med den. Då kommer kyrkan också att bära ett fortsatt ansvar för de veteraner som dör.

Till sist

Den amerikanska evangelikala kyrkan introducerade mig för Jesus 1998, och sedan dess har jag följt honom. Jag skriver inte detta av bitterhet. Jag skriver därför att kyrkan lärde mig att ta Bibeln på allvar. Och när jag tar Bibeln på allvar kan jag inte längre tiga om detta.

Jesus gör inte den här frågan svår att förstå. Bergspredikan är inte ett privat andligt ideal. Den är en offentlig etik. Kärlek till fienden. Barmhärtighet. En vägran att hämnas. Detta är inte valfria ideal för den som vill följa Jesus. Det är Guds eget väsen, synligt i människors liv.

Ett pass är ingen trosbekännelse. En flagga är inget sakrament. Kyrkan kan inte fortsätta att döpa nationell lojalitet och kalla det lärjungaskap. Tiden för ursäkter är över. Kyrkan måste ta ansvar för det den har undervisat. För det den har välsignat. Och för det den har varit med och förstört.

Jag borde veta. Jag var en av dem som förstördes.