Krigspropagandan har drabbat oss med full kraft. Sverige sägs stå inför krig och landet måste krigs mobiliseras. Det råder närmast hybris kring detta. Räddningen som basuneras ut på alla plattformar är mer soldater, mer vapen, större krigsindustri, inträde i Nato och tillgång till atomvapen. Biståndet blir en bricka i ett säkerhetspolitiskt cyniskt spel. Främlingsfientlighet och antisemitism sprider sig och människovärdet urholkas.

I detta måste som kristna idag våga vara profetiska och höja Fridsfurstens röst mitt i krigslarmens dystra tid. Som troende behöver vi nu förnya vår överlåtelse till fred och försoning och avstå att göra oss delaktiga i vår tids krigshets och militarism. Förebilden är Jesus som dog på ett kors och gav sin kyrka ett fredsuppdrag. Paulus visar oss i sin kända bild av den troendes vapenutrustning (Ef 6:10-20), att kampen vi strider är inte mot varelser av kött och blod och de vapen vi förväntas bruka är inte heller fysiska eller köttsliga (2 Kor 6:7; 10:3-4). Det Andens svärd som vi ska svinga dödar inte vår motståndare, utan erbjuder i stället våra fiender liv. Gud varnade redan Noa att den ”som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild”. Och i Getsemane hörs ekot av detta när Jesus skarpt förbjöd Petrus använda svärdet i mötet med andra som använde våld.

Vi får alltså som troende inte träda in i det militära försvaret och dess strider för politiska temporala skäl, utan vi har ett annat uppdrag. Kallelsen är att vara en människa som gestaltar Jesus, en som står i försoningens ämbete (2 Kor 5:18) och förvaltar fredens evangelium (Ef 6:15). Jesus, apostlarna och urkyrkan avstod all soldattjänst och frikyrkan föddes som pacifistisk på 1500-talet. Samtidigt som frikyrkan på 1900-talet skapade utrymme för svensk demokrati med sin fredliga praktik som centrum, vägrade de flesta göra väpnad värnplikt. Inledningsvis satt många i fängelse. Dessvärre har vi i idag många delar av svensk kristenhet en politiserad och förvärldsligad kyrka som glömt bort både trons grunder och fädernas långa kamp mot krigsvåldets idé.

Många tycker att en hävda en kristen pacifistisk hållning är naiv, abstrakt och verklighetsfrämmande. Men är det inte tvärtom? Krigen som nu närmar sig oss är ytterst konkreta och nu måste de som hävdar rättfärdiga krig och nödvändigt ont förklara för oss vad som är grunderna för en sådan teologi? På vilken biblisk grund kan jag kan skicka mina söner och döttrar till krigstjänst i visshet om att de genom detta följer den Jesus de tror på, att de står i Andens ledning med sitt liv och gör Guds vilja?

Vi förväntas nämligen idag att skicka våra kristna ungdomar till konflikter där de med vapen i hand ska döda de som utmålas som Sveriges fiender. Ja, inte bara Sveriges utan Natos, EUs, västvärldens och USAs. Vår regering vill nu skicka militär hjälp till USAs strider i Röda Havet. Det svenska Försvaret har därmed blivit gränslöst och en troende ung människa kan inom kort stå tränad att döda andra i främmande land. Huthirebellerna, en shiaislamisk militär rörelse, ställer förvisso till oreda, men hur tänker vi som kristna om att döda sådana? De är muslimer i avsaknad av frälsning och är det verkligen min plikt som troende att förpassa dem till ett evigt helvete? Är detta i linje med hur Jesus tänker?

Före jul ville flera kristna ledare påminna om människovärdets okränkbarhet (Fira Livets söndag den 17 december, Världen Idag, 231212). Lovvärt, men många som skrev under tar inte samtidigt avstånd från kristen krigsmedverkan. Det är inte svårt att tala om det ofödda barnets eller den dödssjukes, värde, tandlösa och harmlösa individer som inte hotar vår tillvaro. Men äger samma foster, kanske fött i annat land och som tränats att bruka vapen mot oss, också ett okränkbart” värde? På vilka grunder kan vi kristna döda andra och varandra? Och när blir det okränkbara människolivet avrättningsbart?